SAMTAL.

det blåser till och saker åker i marken. det är lugnt,  antagligen jobbar de flesta just nu. under vårt samtal så funderar jag på det här med människor, hur alla är så olika. jag undrar vad han egentligen tänker, eller mest hur han tänker. är det jag hörde om honom sant och i såna fall, varför? sedan funderar jag på det nervösa skrattet som kommer från honom. alltid. fast vi känt varandra rätt länge. skrattet sätter någon slags ram för vår relation, ett slags avståndstagande. hit, men inte länge. som om han vore blyg, eller bara inte vill släppa folk in på skinnet. som om "visst, vi har trevligt, och nu säger du nåt lite roligt, så nu skrattar jag för att vara lite trevlig, för jag borde skratta nu, det gör man när man har ett trevligt samtal"... undrar hur hans skratt låter på riktigt? ett riktigt gapskratt, det är vad jag skulle vilja höra. jag gillar verkligen när folk gör det, skrattar på riktigt. känns som det lättar upp stämningen så mycket. men jag får inte höra det, utan bara det nervösa skrattet. "he he". det är bara så svårt att sätta fingret på vissa, och han är en av dem. luriga, som om de samlar information till något. kanske river de den där muren de har kring sig tillslut, när de skrattat nervöst tillräckligt. vårt samtal glider, finner egentligen ingen större mening, men det måste det inte. vi har det kallpratstrevligt bara.