YRET.

min ena näsa är igentäppt. trots att jag liksom vägrat all sorts av sjukdom, jag har knappt pussat albin när han snorat. skoja. pussas extra mycket då.
idag har jag varit aktiv i min grupp i skolan. iaf i början. sen var jag fett oaktiv och skrev ut andra saker istället. det kan vara spännande med gruppdynamik. den bästa gruppen blev den bästa gruppen pga ellis tror jag faktiskt. hon var så jävla pepp på att vi skulle bli en GRUPP. vi pratade om allt, fast vi skulle plugga, och vi stod där, mitt i malmö, vid kanalen, vid den frostlagda flotten och tog av oss vantarna för att darrande skriva ner i protokollet hur vad syrehalten i kanalen var, klockan 8 på morgonen. ja, om det itne var ellis var det kylan. eller ölen vi tog sen efteråt på kvällen. ja, fint var det iaf och därefter har jag inte ens möt en antydan till en sådan gruppkänsla.
den gruppen jag är i nu är visserligen helt okej, men det finns knappt nån antydan till gemenskap. aja. jag lyssnar på sån vemodig musik nu så jag blir liksom så.. så där.

grupper och grupper, skitsamma. snoret är kvar. jag vill ta på mig mina mjukisbyxor, gräva ner mig i sängen och läsa min moa martinsson bok. kanske gråta en skvätt, för jag har ett stort behov av det just nu. men vi har gäster, och det är jävligt nice iofs. men ändå inte.

mitt mentorsbarn ville itne, eller vågade inte, träffa mig idag pga de jävla skjutningarna. det är helt sjukt. vad fan är det för jävla kotte som ligger i buskarna och skjuter på folk? nu har media dragit upp det och kallar det för nya lasermannen, och hela stan blir skraj. albin och jag pratade om det och jag känner mig faktiskt lite skraj för det, men hade jag inte läst och kollat på tv hade jag ju inte tänkt på det. både bra och dåligt, det man inte vet lider man ju inte av, men samtidigt kan man ju vara aktsam. visserligen sägs ju målgruppen vara utlänska män vid busshållplatser, där jag inte alls stämmer in, men tanken finns i min lite ibland paranoida hjärna. bli skjuten när jag cyklar, hur skulle jag då ramla? hur ont skulle det göra? skulle jag skrika på hjälp eller ligga där? skulle jag kunna resa mig upp? ja, ni vet. haha. men ja, det jag ville också komma till var att i barcelona förstod jag ju inte alls vad som hände runt omkring mig. jag vet inte hur många mord, våldtäckter och rån som skedde i min närhet, eftersom jag inte förstod spanska nyheter eller ens ansträngde mig att förstå eller leta upp internationella nyheter. jag visste knappt vad ekonomikrisen var, vilket också kan vara ett tecken på inkompetens och ointresse, men jävligt skönt var det. men för att rättfärdiga mitt liv här på jorden så är det jävligt skönt att lära mig saker, veta om saker. jag älskar att jag vet om de hemskheter som händer, även om jag inte vet allt. men jag har ju faktiskt valet och möjligheten att försöka göra nåt åt det, om jag vet om det.

jaja. jag nyser en två gånger och säger hejdå nu.