när man vill prata hemligt med någon, och man vet att det finns någon annan person på andra sidan väggen som inte bör höra det hemliga, och det dessutom är rätt så knäpptyst i rummen, känns väggarna så tunna, som lakan. men när man gärna vill att någon på andra sidan väggen ska höra det man har att säga, då är väggarna inte som lakan längre.de är väl inte som murar, men man måste nog allt höja rösten lite.
jag fick känslan ikväll att jag kan ta på tiden. ibland får jag det, och det är inte skönt. tiden är som konturer, (konturer?)och man vill itne se det. man vill inte se och tänka över allt man gör, om det är rätt eller fel. jag vill fara fram och inte tänka så mycket, och hoppas på att jag gör rätt på vägen. inte tänka på vad som faktiskt betyder någonting.
ikväll var jag hos zandra, vi kollade på shelter (var det så den hette?). bra iaf. kärlekskranka flickor blev obeskrivligt kärlekskranka , typ. alltså vi som tittade. men det var fint. iskallt ute, nästan så man får svårt att andas. ställde bilen på förhyrd parkering, fick en lapp där det stod " FÖRHYRD RING DET HÄR NUMRET NÄR DU ÅKER XX XX XX TACK". jag ringde, och konversationen lät typ såhär - xx xx xx - hej det var jag som stod på din parkering - jaha - ja, jag ber om ursäkt - mm - ja, eh, ja som sagt, jag ber om ursäkt- det där ordnar sig nog. - eh ja..nu vet jag itne riktigt vad jag ska säga. - nä, mm..eh. hejdå. - hej.
tonläget : han: SUR. jag : mesig.
over n out.
(om nån är med , så ja, jag lyssnar på kent just nu.)
No comments:
Post a Comment