Spöstraff.

okej, jag har flera saker att ta upp idag.

när jag cyklade hem idag cyklade jag förbi några småkids, tänkte, nu kommer det hända något. ja, och självklart. några meter senare får jag en snökocka i ryggen. stannar. andas. har frenetisk musik i lurarna, försöker tänka snabbt. ska jag vända om, slå ungen och sen cykla hem? nej, eftersom min tröga reaktionsförmåga är som den är, blir det bara att jag vänder mig om, hötter med näven och skriver "jävla snorungar, jag ska kasta på er nästa gång!". Som en kärring! Sen börjar jag cykla igen, och hela hemvägen går ut på att tänka ut planer på hur jag kunde ha gjort. T.ex. jag kunde åkt tillbaka. Hållt fast ungen i jackan och frågat honom väldigt snällt och lugnt ifall han inte mådde bra. Sen skulle jag ta hans mobil och ringa till hans föräldrar och berätta att de uppfostrat fel. Sen skulle jag gått därifrån. Jag försökte tänka ut snälla planer, utan våld, det skulle inte sett eller känts bra, men vems fel är det att ungen kasta en snökocka då? Jag kanske också skulle ha gjort det, bara för att se reaktion. Vilket ungen ändå bara fick se en jävligt lam en. Fan, jag har förstört ungens liv. Nu kommer han börja supa och vandalisera i tidig ålder och sen sitter han där i fängelset med sprutan när han är lika gammal som mig. Fan.

Förutom detta nederlag har jag erövrat uppsatsen idag. Segade sönder mig i morse, sen tog jag mig i kragen, deadline klockan 15,00. Klarade den. YES. Känns helt underbart skönt, och sen fick Carro läsa den och hon sa att den var bra (under omständigheterna att hon inte läst boken iofs men ändå).
Hos Carro sov lilla Sixten så sött i soffan, han ville inte vakna fast jag försökte pilla lite på honom.

Ja. Och en annan erövring är att jag tränade idag, tog fan lite tyngre tyngder och benen skakade, men ändå, framsteg.